Krönika
Vill du lära dig räkna, igen?
Foto: Nelly Lindenstrand
Text: Anna Voltaire
Det börjar redan under sommarlovet. Mejlandet från skolorna. Jag tror inte att det här är unikt för Ekerö men eftersom vi bor på Ekerö och får våra mejl från Ekeröskolor så måste jag i det här fallet klaga på just dem.
Två veckor innan skolstart kom första mejlet. Det kom till mig, maken och barnen i fråga, från skolplattformen Unikum, ni vet den som alla föräldrar och lärare älskar. Unikum, infomentor, Gleerups, Google, Schoolsoft, Edlevo för frånvaro och så Teams. Det är de olika program vi måste hålla koll på för att hjälpa barnen att hålla ordning på sitt skolarbete.
Hur som helst, jag struntade i att läsa, för vi var bortresta. Men det hjälpte inte för snart följde flera mejl, med information om skolstarterna, om tider och platser och förberedelser. Lagom till uppropet var vi helt söndermejlade. DÅ brast dammarna. Tiden för skolstart fick vi över tio skolmejl, på en och samma vecka! Jag fick till och med notiser om ämnen som mina barn inte läser! Och i varje mejl minst en, men oftast fler, notiser att klicka på, där man måste logga in med Bank-Id och så vidare. Det tar sin lilla tid. Dessutom, varför dränks vi i epost om vad barnen borde hålla koll på? De ska väl lära sig att ta eget ansvar?
I veckan kom så ett mejl med länk för bokning för uppstartssamtal. Ni vet det där samtalet då man blir hälsad välkommen av sitt eget barn till deras eget samtal. Maken fick uppdraget att boka tiden men när han loggat in insåg han att ingen av de DAG-tider som erbjöds passade med våra scheman. Han skrev då till läraren och önskade ett digitalt möte. Läraren lovade att höra med rektorn om det gick för sig och kort därefter kom svaret: Nej, så gör de inte längre, det är öga mot öga som gäller.
Jag suckade när jag fick veta. För att jag och min man ska behöva ta tre timmar ledigt per barn och termin för en tête-à-tête-a-tête när all annan kommunikation från skolan är digital. Men också för att jag efter åratal av dessa elevledda samtal faktiskt tröttnat. Ge mig en professionell bedömning av vad barnet behöver göra, läsa eller räkna mer på eller i bästa fall mindre av. Överlåt för guds skulle inte de pedagogiska delarna till barnen! Eller ens mig. Jag vill att lärarna sköter samtalen.
Jag längtar tillbaka till min egen skoltid när mamma (ja så var det) på kvällstid tog mig till skolan för det där kvartssamtalet där fröken sa samma sak varje gång: ”Hon kan men hon vill inte” Och så var det bra med det. Men ja, jag klarade av högre studier ändå, så där fick de!
Så igår kom ytterligare ett Unikum-meddelande. Nu med ett erbjudande: ”Har du glömt hur man räknar matematik?” Det tog en stund innan jag fattade. Men så trillade polletten ner. För att vi ska kunna stötta våra barn med matteläxan erbjuder skolan oss föräldrar en kurs! Två och en halv timme fördelat på fem tillfällen.
Aldrig i livet, tänkte jag. Mina år med matematik slutade på Komvux med Matte D. Jag kan räkna, men jag kan inte lära ANDRA att räkna! För det krävs en pedagog med ämneskunskap, en lärare, till det.
Dessutom, vad kostar inte det här och varför går det plötsligt för lärarna att arbeta på kvällstid? Jag har så många frågor, men den största av dem alla är varför det har tramsats runt så med olika sätt att räkna, så att ingen generation längre räknar som någon annan. Jag lärde mig att dividera med en trappa, sen kom en liggande stol, sedan tiokompisar och gud vet vad. Någonstans där tappade jag bort mig och insåg att skolan utvecklas för att det ska bli enklare för barnen men samtidigt förlorar man föräldrarna.
Så var vill jag nu komma med allt det här? Förutom att man borde enas om ett sätt att räkna och hålla fast vid det. Jo, mitt förslag är att skolan borde dra ner på mejlandet och föräldrakurser och lägga tiden och energin på eleverna i stället. Lär dem matte! Under tiden kan vi vara lite mer un pluged och ta information i pappersformat och möten på kvällstid. Sedan kan vi utvärdera det här förslaget om sisådär en femton år. Då hinner jag och min mejl vila oss lite. Låter det okej?
Notera att krönikan representerar skribentens egna åsikter och reflektioner, vilka inte nödvändigtvis behöver överensstämma med MälaröNytts.
