Krönika
Sjuttioelfte gången gillt
Foto: Nelly Lindenstrand
Text: Anna Voltaire
Jag läser om JO-anmälan i lokalpressen - den gamla tidningen i papper alltså - och Gösta Olssons kamp om att få ut offentliga handlingar. Det står att Hanna Svensson (S) lovar bättring, igen.
Jag har faktiskt bakgrunden till hela den där historien. Det var nämligen på grund av mig som allt började. Jag bad att få ut bullerutredningen som gjorts utmed Ekerövägen och fick då till svar av tjänstemannen att den först skulle sekretessprövas. En bullerutredning sekretessprövas?
Jag ifrågasatte, men fick ändå inte någon utredning. Då mejlade jag Gösta. Han hade tiden, kompetensen och tålamodet att driva en sådan lågintensiv och långbänksdragen kamp. Det hade inte jag. Men ska det egentligen behövas? Ska inte anställda i kommunen kunna offentlighetsprincipen?
Rent generellt verkar onekligen kompetensen i kommunhuset ha varit rätt låg under en längre tid. Ekerö sticker ut som, vad vi inom vården kallar ”mångbesökare”, hos JO med många fall av dålig hantering. Jag har till och med hört bandinspelningar där en kommuntjänsteman erkände att man diarieför lite som man själv tycker är lämpligt. Det är inte lämpligt! Jag har en juristvän tillika Ekeröbo, som många gånger uttryckt att en kommunjurist vore bra för kommunen att anställa. Kanske Hanna kan sätta upp en lapp i receptionen?
Jag lider av en gnutta (läs stor) auktoritetsförakt. Nej, det är ingen diagnos, utan mer en hållning till folk som vill bestämma över mig. Fast egentligen är det en sanning med modifikation, för jag tål auktoriteter när de förefaller veta vad de talar om, kort sagt, är kompetenta. Påfallande ofta är de inte det. Det har jag upptäckt genom att exempelvis googla ministrarnas CV:n varje gång en ny regering bildas. Och jag kan berätta för er att Sveriges politiker har väldigt låg utbildningsnivå, jämfört med andra länder. Det är i stort sett bara utvecklings- och krigförande länder som har sämre utbildade parlamentariker, på grund av korruption och ickefungerande skolväsende.
Det är synd, för jag skulle uppskatta om den som har hand om till exempel vård och omsorg hade utbildning eller åtminstone erfarenhet av det området. Vår sjukvårdsminister har uppgett i sitt CV att hon är musiklärare. Fast hon inte är utbildad utan bara har jobbat som det. Men det är kanske inte lika intressant som att hon har varit begravningsentreprenör! En person som ska ansvara för att hålla folk vid liv …
Oj, nu hamnade jag på riksplanet, det var inte meningen. Men den viktiga lärdomen i det här är att ju mer utbildning man har, hör och häpna, desto mer vet man! Och vet man lite, är det till och med svårt att hitta rätt rådgivare! Det är enkel matematik.
Jag vet inte vad alla i politiker eller tjänstemän i Ekerös kommunhus har för utbildningar, men en sådan förteckning vore kanske önskvärd? Fast det viktiga kan ju vara att kolla CV:n när man anställer.
Men vad ska kommunen nu göra? JO-anmälda igen och på två år har inget förbättrats. De jobbar på det, kompetensutvecklar, säger Hanna Svensson. Men jag undrar hur svårt kan det vara? Om jag, Gösta, mina grundskolebarn och alla andra fattar offentlighetsprincipen, då tycker jag att man kan ställa samma, eller kanske till och med högre, krav på dem som styr över oss!
Gör om och gör nu också rätt! Men kanske problemet är att om man inte vet vad som är fel kan man inte göra rätt!
Notera att krönikan representerar skribentens egna åsikter och reflektioner, vilka inte nödvändigtvis behöver överensstämma med MälaröNytts.
