Rosenhill bjuder på öppen scen

Rosenhills öppna scen drog både stor publik och många artister. Foto: Angelica Söderberg.

Text: Helén Bjurberg

Poesi, pojkband och progg. Repertoaren är milsvid när Rosenhill bjuder på öppen scen. Och när toner ibland hamnar fel, landar de i stället rakt i hjärtat på publiken.

Himlen är full av regntunga moln och det känns som höst i luften fast almanackan säger att det ska vara högsommar. Men i ladan på Rosenhill på Ekerö är det varmt. Kaminen sprakar hemtrevligt, de flesta middagsborden upptagna och stämningen är på topp.

Framme vid scenen står arrangören och musikern Mikael Odén och tar emot anmälningar till kvällens öppna scen. Fast klockan bara är drygt sex ringlar kön av artister lång. Det är elfte året han håller i eventet. Från början ihop med kompisen Axel Theorell, men nu på egen hand och med hjälp av kompisar och partner. Intresset har från början varit väldigt stort och dragit folk från när och fjärran.

–  ­­Det har alltid förvånat mig eftersom Rosenhill ligger ganska långt ut och vi dessutom alltid håller eventet i semestertid, säger han och förklarar att det han är mest stolt över är att de lyckats skapa ett rum som känns så tryggt och snällt att det alltid är någon vågar sig upp på scenen för första gången.

Restaurang i nygammal regi

På kvällens meny står det pizza. Det luktar ljuvligt när servitriserna passerar med de krispiga surdegsbottnarna fyllda med spännande topping. Sedan våren drivs caféet och restaurangen på Rosenhill av Anders Rydström och Sofie Cook, på det lilla familjeföretaget BondenKocken, där de i samarbete med lokala producenter erbjuder bland annan catering och foodtruckservering. Rosenhill är ingen ny miljö för paret. Innan de startade sin verksamhet hade de arbetat många år i Rosenhills restaurang men är nu alltså tillbaka för att driva det i egen regi.

Glutenfria alternativ finns inte så jag beställer en mineralvatten och lite nötter. Men nötter finns inte heller. Det är tråkigt men jag överlever, jag är ändå där för musiken.

Klockan sju börjar det.  Artisterna är i alla åldrar, från skol- till pensionsåldern. Precis som publiken. Känslan blir härligt kontinental när generationer möts över samtal och umgänge till sång och musik.

Tillåtet med misstag

De flesta på scenen håller hög klass, och repertoaren är bred. Den går från rock till jazz, visor och progg. Eller är det punk? Och plötsligt kommer Harold Paulsson, en äldre man som läser några bedårande, egenskrivna dikter.

Några av artisterna är mer rutinerade än andra. Rapparen Joel Martinsson  är så trygg på scenen att det känns om han inte gjort mycket annat i sitt liv. Julis Stone med band likaså. När de tonar upp med en cover på “Strövtåg från hembygden” i ladans miljön blir det nästan löjligt bra.

Sångerskan Karin Asklund är en udda fågel och när hon äntrar scenen vet jag inte vad jag ska förvänta mig. Hon varken ser ut eller beter sig som en artist, men både överraskar och imponerar med eget material! Jag älskar henne och låten “Himlen färgades röd” sätter sig som ett envist tuggummi på hjärnan.

En och annan artist lämnar mig med en känsla som efter en kulturskoleföreställning. Men det gör inget.  Det är som det ska vara.

Jag ska vara ärlig. Inte alla toner från scenen träffar rätt. Men de flesta träffar ändå rakt in i hjärtat på publiken. Det märks. För det är något speciellt med en scen där alla får vara med. Där misstag inte bara är tillåtna, utan också plåstras om och lindras med extra varma och långa applåder. Man pratar ofta om kultur för alla. Och visst är det viktigt. Men kultur av alla är minst lika viktigt – och det är vi inte bortskämda med.

Lång kväll

Tio minuter var har alla artister. Det är ganska lång tid. Inte för artisterna kanske, men för publiken. Särskilt i de fall där lite mer övning inte hade skadat. Men det gör också att kvällen blir lång. Klockan tio är hälften av akterna kvar. Jag vill gärna se dem också, men tröttheten tar överhand, så i skiftet mellan två artister smiter jag ut från den varma ladan till den kalla och regniga sommarkvällen.

Jag är nöjd och varm i hjärtat när jag kör hem genom den mörka mälarökvällen. Nynnande på Karins “Himlen färgades röd” längtar jag redan efter nästa år.  Men då hoppas jag på en aning kortare akter. Och lite nötter i baren. För Open mic på Rosenhill är en kulturscen som jag gärna återvänder till. Det är en scen som behövs.

Foto: Angelica Söderberg