Krönika
Hallå, hörs jag?
Foto: Nelly Lindenstrand
Text: Anna Voltaire
Det är så svårt att få kontakt med folk nuförtiden, har ni märkt det? Stöter du på någon under din promenad och säger hej, får du sällan ett hej tillbaka. På bussen tittar alla ut genom fönstret eller ner i telefonen och på ICA går alla i sin egen värld. Till och med hemma är det svårt att få familjen att komma till middagsbordet. Anledningen till det här är de förbenade hörlurarna. Alla vill blockera det yttre bruset.
Jag gillar inte hörlurar. Inte nog med att litiumbatterierna i dem kan explodera i öronen - eller var som helst för all del - och tutta eld på saker. Kanske de nu också kan sprängas av Mossad om din telefon har snappat upp något som kan tolkas som att du stöder Hamas, eller?
Om vi inte ska vara så drastiska, men nästan, så är det också lätt hänt att du går på en mörk gata, i typ Älvnäs där gatubelysningen är minst sagt sparsam. Där går du i godan i ro utan din reflex, för den har du glömt, och vips så kommer det en bil. Eftersom du har dina hörlurar i öronen så hör du inte ett smack av vad som händer omkring dig och så tjoff är du platt som en pannkaka.
Elbilar som knappt låter någonting är särskilt läskiga och då är det i och för sig bra att det finns gott om trimmade epor och en och annan bensintjuv a la amerikanare här i kommunen. Jag som själv är elbilsförare blir stressad av det här och vill helst ligga på tutan när jag kör utanför tätbebyggt område.
När jag är hemma försöker jag förtvivlat få mina familjemedlemmar att fatta att det vare sig är nödvändigt eller särskilt bra för hörseln att ha lurar i öronen jämnt. De behöver inte heller stänga ute musiken för min skull. Tvärtom får de gärna koppla den till en högtalare, om det bara är lagom högt. Och är det inte lagom högt kan de stänga sin dörr, så är det problemet löst.
Men som det är nu känner jag mig lite ensam. Och lite störd. Äldste sonen går upp väldigt tidigt, ofta med lurarna i öronen och eftersom han inte själv hör sitt eget skrammel så tänker han inte på att försöka vara tyst. Det resulterar i att han för ett otroligt oväsen med bestick och porslin som klonkar mot köksbänken och vips så har han väckt hela familjen.
Men värst av allt med lurarna är att ingen hör när någon annan pratar med en. Utom jag då, som ständigt blir tilltalad, och gärna högt också, eftersom den som tilltalar mig alltid har lurar i.
Jag har faktiskt aldrig gillat hörlurar, inte ens en Sony Walkman kunde ändra det. Jag tycker att musik ska höras i hela rummet och jag gillar att höra vad andra lyssnar på eller kanske att man faktiskt lyssnar tillsammans. Nu har upplevelser blivit individuella. Det blir dessutom knasigt tyst hemma och mer jobb att signalera.
Summa summarum, jag tog tacksamt emot de nya förslagen om tidsgränser för skärmar. Nu ser jag fram emot ett noice cancelling-förbud också. För det är något galet när man måste gå fram till någon ett par meter bort och börja vifta med armarna, eller peta på dem för att få kontakt.
Jag vill heller inte att barnen blir platta som pannkakor eller får öronen eller delar av hjärnan bortsprängda eller får tinnitus. Jag vill tillbaka till tiden då man kunde ropa att maten var klar och folk kom. Bilar som brummar lagom mycket gillar jag också.
Notera att krönikan representerar skribentens egna åsikter och reflektioner, vilka inte nödvändigtvis behöver överensstämma med MälaröNytts.
