Krönika

Cassandra Brunstedt om fyrklöverns magi: När verkligheten överträffar oddsen

Siffror har aldrig riktigt varit min grej. Statistik, procentsatser och tabeller lyckas sällan fånga min uppmärksamhet. Kanske för att jag tror att verkligheten är större än vad som kan fångas på papper, och att det finns något i det osannolika som varken kan mätas, räknas ut eller enkelt förklaras – något som bäst kan beskrivas som magi.

2024-09-26

Text: Cassandra Brunstedt

Ändå börjar jag just där. Med att rabbla lite gammal hederlig statistik som säger att chansen att hitta en fyrklöver är 1 på 6 000. En femklöver? 1 på 27 000. En sexklöver? 1 på 400 000. Och en sjuklöver? Då pratar vi om 1 på 7 miljoner. Men vad säger siffrorna om mig, som hittar flera fyrklöver i stort sett varje dag, och har gjort det så länge jag kan minnas?

Ett chans på sju miljoner. Foto: Privat.

Förra veckan, under en tidig löprunda vid sommarhuset i Norrland, stannade jag till på en äng. Solen värmde min rygg, och när jag böjde mig ner för att vila, hittade jag 57 fyr- och femklöver. Femtio-sju. Ja, du hörde rätt. Jag glömmer aldrig mammas min när jag kom hem med buketten och hur vi fnissade som små barn medan vi lade ut dem på bakplåtspapper för att torka under tunga böcker. Statistiken kan säga vad den vill, men där låg de – små gröna bevis på att verkligheten ibland (rätt så ofta) trotsar varje oddskalkyl.

Och om du tänker efter, så är hela livet fyllt av sådana stunder. När den där magin (eller vad du nu vill kalla den) dyker upp i situationer och sammanhang då vi minst anar det. Det kan vara ett möte med en främling som plötsligt känns som hemma, ett avgörande beslut som faller på plats, eller en möjlighet som öppnar sig när du trodde att allt var förlorat. Ibland handlar det bara om att lyfta blicken och se tecknen.

Cassandra torkar rekordskörden på 57 fyr- och femklöver. Foto: Privat.

Den schweiziske psykiatern Carl Gustav Jung kallade det för synkronicitet – meningsfulla sammanträffanden utan uppenbara orsakssamband. Och även om vi oftast avfärdar dem som tillfälligheter, så tänker i alla fall jag att något större pågår.

Som den gången när jag nervös stod på startlinjen för Wien maraton, bara fem minuter innan loppet skulle börja. Jag böjde mig ner på den enda lilla gräsplätt som fanns inne på det asfalterade området för att knyta skorna och när jag reste mig, hade jag sex fyrklöver i handen.

Cassandra hittar en bukett med tur under Wien maraton. Foto: Privat.

Eller den gången under Ultravasan, efter åtta mil, när varje steg gjorde ont, kroppen värkte och huvudet skrek att det inte gick att fortsätta. Jag bad högt om kraft, och precis när jag böjde mig ner för att stretcha en ömmande vad, såg jag dem – tolv fyrklöver, ståtliga och oväntade, som väntade på mig i en och samma tuva. Mina vänner kunde knappt tro sina ögon, men vi skrattade gott medan fynden fyllde oss med ny energi så det räckte hela vägen till mållinjen.

När jag frågade mamma (som också är en jäkel på att finna fyrklöver) när jag hittade min första fyrklöver, log hon bara. ”Du har alltid hittat dem,” svarade hon. Och kanske är det därför jag aldrig riktigt letat. De har alltid dykt upp när de vill, och jag minst anar det. En särskild dag minns jag ändå tydligt. Jag var ett barn på fisketur med familjen när mamma plötsligt ropade: ”Titta, lyckoblommor!” Där, bland det höga gräset, stod de. Och mitt hjärta slog ett par extra slag när jag plockade min allra första bukett.

En hundpromenad och nio fyrklöver. Foto: Privat.

En annan kväll, flera år senare, låg jag på en filt under stjärnorna med en kille jag dejtade. Efter någon form av hångel tittade han upp mot himlen och frågade: ”Vad tror du på?” Jag vet att han förväntade sig något annat, men jag svarade utan tvekan: ”Jag tror på naturen.” Hans förvånade blick sa allt, men det är ett svar jag tycker håller än idag.

Naturen är min påminnelse om att det finns en större ordning bortom logik, tabeller och statistik. Varje gång jag hittar en fyrklöver känns det som om världen blinkar till, och säger: ”du ser, det finns mer än vad ögat kan se.”

Det är kanske därför jag aldrig har låtit mig avskräckas av dåliga odds och tråkig statistik. När jag drömde om att bli författare, sa alla att chansen var minimal. Nästintill omöjlig. Men precis som med fyrklöver visste jag att siffrorna inte hade något att säga om mina chanser. Och när jag väl skickade in mitt bokmanus, tog det inte månader innan jag fick svar – som de flesta sa att det skulle göra. Redan dagen efter ringde förlagets vd och erbjöd mig ett bokkontrakt. Några dagar senare satt jag på förlaget, pitchade en uppföljare genom att med darriga händer läsa upp en baksidestext till en bok som ännu inte var skriven. Jag gick därifrån med ett tvåboksavtal i handen.

Jag blir fortfarande lika glad för varenda fyrklöver som korsar min väg, då jag väljer att se dem som tecken på att världen är större än vi förstår. Och när vi vågar tro på det osannolika, öppnar sig en verklighet fylld av möjligheter, bortom det som någonsin kan mätas i siffror.

PS! Mamma har alltid sagt att lycka växer när vi delar den och i och med arbetet med min senaste bok Lyckomanualen så vet jag idag att det (rent vetenskapligt) stämmer. Så om du hittar en fyrklöver – pressa den i en bok och ge bort till någon du tycker om. Ingen har någonsin blivit besviken över de hundratals fyrklöver jag limmat på födelsedagskort eller ramat in i tavlor genom åren. Och varje gång jag delar med mig av dem, kan jag riktigt känna hur lyckan kommer raka vägen tillbaka.

Cassandra Brunstedt om fyrklöverns magi: När verkligheten överträffar oddsen

”Att tro är att hoppas på något. Inte att veta”

”Det här är årets konsthöjdpunkt!”