”Att tro är att hoppas på något. Inte att veta”

I ett stressat och pressat samhälle vill Cecilia erbjuda tystnad, stillhet och reflektion.

Med retreater, pilgrimsvandringar, kreativa bibelstudier och katekumenat vill Ekerö Pastorat locka fler vuxna till sin verksamhet.

– Att ge sig själv något av det här är en gåva, säger prästen Cecilia Nyberg.

---

2024-09-27

Text: Maria Forslund

Vi möts i slutet av september när vissa av trädens löv börjar skifta i samma färg som Ekebyhovskyrkan. När jag går in genom kyrkporten möts jag av stillhet. Och det är den, stillheten, som är en av anledningarna till att jag och prästen Cecilia Nyberg träffas.

– Mångas tillvaro är idag ganska stressande och pressande. I kyrkans verksamhet finns möjlighet att unna sig både tystnad, stillhet, reflektion och en fördjupning i sin tro om man så önskar, säger hon.

Hon är sedan snart tre år ansvarig för vuxenverksamheten i Ekerö Pastorat. Pastoratet innefattar Ekerö, Munsö, Lovö och Adelsö och har fyra medeltida kyrkor och en modern. Dessutom finns Ansgarskapellet på Björkö/Birka samt Drottningholms slottskapell.

–Vi har så många fantastiska kyrkor härute. Det är en sakerna som jag tycker väldigt mycket om med Mälaröarna.

Det är gott för människan att reflektera, menar Cecilia.

Människor mitt i livet är svåra att nå

Något annat som Cecilia tycker om är möjlighet till reflektion.

– Det är så otroligt gott för människan att reflektera, säger hon.

I vuxenverksamheten vävs den in i allt från kreativa bibelstudier till tysta retreat. Förutom det finns det även möjlighet till enskilda samtal och pilgrimsvandringar.

Antalet konfirmander har ökat de senaste åren men gruppen med människor mitt i livet är svårare att nå, upplever Cecilia.

– Det hänger nog samman med att vi har så många saker som vi vill och ska göra. Har vi inte barn så har vi kanske karriär och springer på. Men jag tycker mig uppleva att det finns ett ökat intresse för framför allt tysta retreater.

Cecilia Nyberg är utbildad i Ignatiansk andlighet (Ignatius av Loyola 1500-tal) och den är också en del av kyrkans arbete, allra särskilt i vuxenverksamheten.

– Den innebär bland annat att öva sig på att vara mer i stillhet och fördjupa vår andlighet för att komma närmare Gud. Det finns en metod, olika övningar som hjälper oss med det. Att vara i tystnad är en av dem.

Den ignatianska andligheten vävs också in i pilgrimsvandringar och retreater som anordnas med jämna mellanrum. Nästa retreat är i december på Klockaregården på Lovö. Då varvas tystad med samtal och reflektion och det ingår julgröt, skinksmörgås samt mässa i kyrkan.

Katekumenat, en konfirmation för vuxna

Det som Cecilia vurmar lite extra för just nu är dock Katekumenatet som startar redan nästa vecka och är en ettårig fördjupning i den egna tron och andligheten. Lite som en konfirmation, fast för vuxna. Till den finns fortfarande några platser lediga.

Katekumenat, vad betyder det?

– Ordet kommer från grekiskan och betyder "en som undervisas". Det är besläktat med ordet katekes, undervisning.  Kort och gott är det en samtalsgrupp där vi följs åt på en väg som handlar om att växa i eller fördjupa sin tro. Vi utgår från de människor som kommer, deras frågor och sökande och så kopplar vi det till bibeln, den kristna traditionen och det egna livet.

Cecilia håller i den kommande Katekumenatet i Ekebyhovs kyrka.

Att tro är att hoppas

Cecilia poängterar att man varken behöver ha en tro eller särskilda kunskaper sedan tidigare för att komma.

– Allt börjar med den där nyfikenheten. Ur den växer en längtan och sedan tar vi det därifrån. Så börjar alla relationer, även den med Gud.

Med i Katekumenatet finns även församlingspedagog Susanne Olsson och medvandraren Marie Wimnell-Sjöblom. Gruppen ses vid nio samtalstillfällen och några gudstjänster där allting avslutas i maj nästa år med en sändningsgudstjänst i Storkyrkan, ledd av biskop Andreas Holmberg.

Och på frågan om man behöver tro för att delta i någon av verksamheterna svarar Cecilia:

– Kom och prova. Man behöver verkligen inte veta. Att tro är ju att hoppas på något. Och hoppas du på något då vet du inte. Vi vandrar vägen tillsammans och är det inte katekumenatet som är din väg så är det kanske ett halv-eller heldagsretreat, en pilgrimsvandring eller ett enskilt samtal. Oavsett så är man välkommen att höra av sig till mig så försöker jag guida vidare.

Cecilia har guidat människor på den vägen i snart trettio år. Ett av hennes första uppdrag som prästvigd var att möta sörjande människor efter Estoniakatastrofen 1994. Sedan dess har hon mött många människor i både sorg och glädje och har en stor och bred erfarenhet där hon jobbat i både Stockholms, Härnösands och Visby stift.

– Jag har fått göra spännande saker som att vara stiftsadjunkt i teckenspråk i åtta år, kyrkoherde och domkyrkokaplan samt hela tiden fördjupat mig en rad spännande och roliga saker.

En av fördjupningarna är den inom ignatiansk andlighet och just nu studerar hon för att bli Doctor in Preaching, en utbildning via Uppsala stift i samarbete med ett universitet i Chicago.

Cecilia har varit präst i trettio år och inledde sin yrkesbana med att stötta sörjande efter Estoniakatastrofen.

Tycker om känslan på Mälaröarna

Hon är inte Mälaröbo utan pendlar från Stockholm där hon bor med sambo och två hundar.

– Men jag är inte främmande för att flytta till Mälaröarna. Jag hyrde häst i många år på Färingsö och tycker väldigt mycket om den goa känslan som finns bland människor här. För att inte tala om den oslagbart vackra naturen.

När vi skiljs åt följer en av meningarna från Cecilia med mig. Kanske summerar den allt det som hon och kyrkan vill sprida.

”Var på vägen befinner du dig? Vi kan gå den vägen tillsammans och samtala med varandra, vänskapligt, om gudomliga ting. Jag går där bredvid, men du bestämmer vad som är värdefullt för dig och du vandrar i din egen takt”.

Stillhet är en gåva.