Söndagsporträttet
Sångaren Stefan Sundström: “Det är min plikt att försöka förändra!"
Sångaren eller kanske författaren Stefan Sundström. Foto: Elin Tjärnström
Han är musikern som inte ville slå igenom. Nu skriver han en biografi som inte ska handla om honom själv. Sångaren, låtförfattaren och Ekeröbon Stefan Sundström har alltid gått sin egen väg. Från punkscenen, ut i myllan och nu till skrivbordet.
Han visar in i det ombonade köket där keramikkopparna redan står på bordet, och serverar kaffe och smörgåsar medan höstvindarna viner utanför. Själv är Stefan Sundström nyss hemkommen från Göteborg där han suttit och skrivit på sin kommande bok.
– Här hemma har jag svårt att fokusera, det finns så mycket annat som pockar på min uppmärksamhet, konstaterar han och gör en gest mot den frodiga trädgården utanför fönstret.
Han föddes i Högdalen och bodde sina första år tillsammans med mamma, pappa och storasyster Monica i ett hyreshus. När han var fem år flyttade familjen till Farsta, där han fick, som han själv kallar det, en vanlig svenssonuppväxt. Men han drogs tidigt från radhusområdet han själv bodde i, till ungarna i lägenheterna.
– De var färgstarkare än de där jag kom ifrån, säger han och förklarar att det också var dem han sökte sig till när ungdomsgården stängde igen och ungdomarna blev förvisade till centrum och tunnelbanan. Där frodades hashhandeln och det var stök och bråk.
– Men jag var inte stökig, säger Stefan och ler på ett sätt som gör det svårt att avgöra om han menar allvar eller inte.
Började blomma med musiken
Han kände sig vilsen och annorlunda i skolan, och drömde om att bli författare.
–Jag skrev dikter om tjejer och lyssnade på Dylan, säger han men förklarar att musiken i stället kom in i hans liv. När han inte behärskade något instrument upptäckte han att munspel var lätt att hantera och så började han kompa dem som hade med sig gitarr till skolan.
I åttan bildade han sitt första band, Kärt barn, med några kompisar. Eftersom han fortfarande inte hade lärt sig något instrument fick han bli sångare och dikterna från byrålådan blev till låttexter i egenkomponerad musik. En ny värld öppnade sig. Plötsligt blev han mer intressant för tjejerna och han som känt sig ensam och udda kom ur den självupplevda isoleringen och började blomma.
Med tiden utvecklades musiken, tillsammans med sina musikerkompisar tuffade han till sig. Kärt barn blev till Stenade trollen och de egenskrivna låtarna blev mer och mer influerade av Black Sabbath och Rolling Stones. Bandet fick spelningar på musikfester och lokala grejer i Farsta och Stefan sköt undan sina författardrömmar och började lära sig spela gitarr. Det gick bra men han blev aldrig lika duktig som de andra, understryker han.
Tiden med KSMB
Fast tanken aldrig varit att jobba med musik professionellt gick det sakta men säkert åt det hållet. Snart kretsade hela livet kring musik. Han var inte ens 20 år fyllda när han kom med i KSMB, ett av Sveriges största punkband. En spelning tillsammans med Nationalteatern i Värnamo minns han särskilt väl.
– Arrangörerna hade svårt att inhysa oss för natten, eftersom vi hade vårt punkrykte. Till slut var det en kille som lät hela bandet sova på madrasser på golvet i hans lilla etta. Vi försökte vara så artiga och trevliga vi kunde, men vi hann knappt in i lägenheten innan en av bandmedlemmarna råkade välta en bokhylla.
Han skrattar vid minnet, tar en tugga av smörgåsen och lutar sig tillbaka på köksstolen. I sina slitna jeans och den pösiga kepsen är han är så långt ifrån normbilden av en man som närmar sig pension man kan komma, och det är fortfarande lättare att se honom framför sig på en punkscen än på en parkbänk matandes duvor.
Men karriären i KSMB blev inte långvarig. Hans skrala gitarrkunskaper blev hans fall, så han fixade en ersättare åt sig själv i gitarristen Guld-Lars och gick vidare.
Mötte kärleken och flydde storstan
Livet flöt på. Han bodde på Söder, i en lägenhet på Åsögatan som han betalade 400 spänn i månaden för, jobbade på dagis på dagarna och spelade musik och sprang på krogen på kvällarna.
När han var 22 träffade han Karin. Hon var ett år äldre än honom och skitsnygg. Men framför allt var hon bra på gitarr, så han bad henne bli gitarrist i hans nya band Familjen Bonkers. Det blev hon, men med tiden blev de också ett par och inspirerade av Karins norrbottniska ursprung och präglade av den tidens gröna våg började de drömma om ett liv tillsammans bortom storstaden.
De flyttade till Lambarön, en ö utan landförbindelse mellan Hässelby och Färingsö. Där delade de en sommarstuga med kompisar som nyss fått en bebis och försökte sig på självförsörjning. De odlade och fiskade. Livet var fint men inte helt lätt och när Karin blev gravid började Stefan leta efter ett stabilare jobb.
En dag såg han en annons om en tjänst på Skå barnby. Gustav Jonsson och hans boende för psykosocialt utsatta familjer hade han läst om i sin utbildning till barnskötare. Det intresserade honom, så han sökte jobbet och blev kallad till intervju.
– Jag hade en romantisk bild av det här med att ro till jobbet, så dagen för anställningsintervjun satte jag mig i båten klockan 6, då hade jag två timmar på mig att hinna till intervjun, berättar han.
Men dimman låg tät och hur mycket han än rodde kom han inte fram. Först klockan halv elva uppenbarade sig land ur dimman, men det var inte Skå, utan Lullehovsbron.
Han hoppade i land, lånade en telefon och beställde en taxi som tog honom till Skå.
– Jag kom fram över tre timmar för sent.
Stefan Sundström på bryggan vid barnbyn.
Livet i barnbyn
Trots detta fick han jobbet på Skå och en ny fas i livet inleddes. I åtta år jobbade han på barnbyn, framför allt med trädgårdsarbete men också med musik. Så småningom flyttade han och Karin dit och här växte hans döttrar, Vanja och Miranda, upp.
Livet på Skå utvecklade Stefan som musiker och låtskrivare. Här skapade han också en image.
– Bilden av mig som lirare på glid, den har varit medvetet. och har hjälpt mig att kunna slå underifrån, berättar han.
Det tog fram till 30-års åldern innan han kunde leva på musiken. Fast egentligen var det ett medvetet beslut. Länge bet han sig kvar vid sitt brödjobb och kombinerade det med spelningar, trots att de andra ville annorlunda. När han slutligen slog igenom brett, med bandet Apache, som senare blev Weeping Willows var det tack vare Nirvana.
– Det blev ett hål i tiden när det blev inne med folk som såg lodiga ut, säger han och skrattar högt innan han tystnar en stund och fyller i:
– Det handlar om tajming och att ha en jävla tur.
Idag tror han att det var bra att det tog tid. Det är en tuff bransch. Mycket skit, massa otrohet och alkohol.
– Man måste också se upp så att man inte blir formad av någon annan.
Har ett ansvar
Och det märks att ingen har format honom. Han har låtit hjärtat bestämma och genom karriären rört sig mellan mjuk melankolisk visa och tuff rock. Men oavsett vad han spelat har texterna och budskapet varit det viktiga för honom. Att han har ett ansvar som musiker är han tydlig med.
– Jag har fått en plattform och då är det min plikt att försöka göra skillnad.
Senast förra året visade han det, när han gjorde en kupp i Allsång på Skansen. Under allsångslåten Sol, vind och vatten gick han fram till en kvinna som höll upp en skylt från det nedlagda Miljödepartementet.
– De blev jävligt upprörda, så det var sista gången jag var med på Allsången, säger han med ett skratt som avslöjar att det inte är någon förlust.
Stefan Sundström på scenen. Foto: Björn Olsson.
Fastodlad hillbilly
1993 köpte han och Karin huset i Skå, där de fortfarande bor kvar. Där har han med hjälp av kunskapen från barnbyn och ett brinnande intresse skapat den prunkande trädgård som varit en stor del av hans liv sedan dess. Under tiden har han också blivit morfar flera gånger om, skrivit krönikor och ett gäng böcker om odling.
– Det känns som att vi odlat oss fast här.
Han är fortfarande förälskad i Färingsö och Skå. Det finns utrymme kvar och han trivs att bo lantligt och nära naturen. Med sin trädgård och huset. Men Stockholmskultur har spillt över, folk har slutat hälsa och många stressar hem till villan och Netflix.
– Var mer hemma i den här hillbillygrejen
Kommunen har han också sina tankar om. Beslut som tas i slutna rum, att det finns en ingrodd kultur, förstenade strukturer. Men också att det finns en anledning till att det får vara så.
– Många skiter i kommunpolitik, det är synd.
Författare till slut
Musiken finns kvar i hans liv. Han har regelbundet spelningar med sitt band Den sista Jäntan, ett hopplock av medlemmar från Nationalteatern och Weeping Willows. Men till stor del håller han fast vid den av sociala skäl. Han vet att han har musiken att tacka för mycket, men musikscenen har ändrats och han känner inte riktigt igen sig längre.
Fortfarande har han mycket att säga, så nu gör han det i bokform. Sedan hans mamma gick bort, 2021, har han skrivit på en biografi, Den svarta pedagogiken, som han egentligen inte vill ska handla så mycket om honom själv utan mer om vad som gjort att han blev den han blev. Planen är att den ska komma ut nästa år.
– Det här är mitt Magnum Opus. Jag måste passa på nu, innan medielandskapet är helt främmande för mig, säger han.
Och slutligen har han blivit den författare han drömde om att bli som liten.
Fakta
Namn: Stefan Sundström
Ålder: 64 år
Bor: Färingsö
Gör: Sångare, låtskrivare och författare
Familj: Sambon Karin, vuxna döttrarna Vanja och Miranda och tre barnbarn.
