Krönika
Författaren Martina Royy:
“Jag har ett oöppnat paket snabbitsocker i mitt skafferi”
Författaren och Färingsöbon Martina Royy. Fotograf: Marielle Tengström / Tritone Sweden AB
2024-12-18
Jag har ett oöppnat paket snabbitsocker i mitt skafferi. ”Hur i hela friden kan det vara viktigt att förmedla?” kanske du tänker. Men om jag också nämner att det är inslaget i ett glansigt rött presentpapper, förändrar det då din initiala tanke? Kanske inte – så låt mig förklara.
Ibland kan det vara de mest triviala, vardagliga saker, som får oss människor att må lite bättre. Får ett mörkgrått moln ovanför huvudet att spricka bara så pass att ett ljus kan skymtas. Det är vad det omsorgsfullt inslagna paketet med sockerbitar representerar för mig. Nu är det varken de knapriga bitarna eller presentpapperet som gör det, utan hur och varför paketet kommit att existera i mitt skafferi från första början.
Det är nämligen så att jag är en hästtjej. Om det nu är tillåtet att kalla sig det när man inte längre äger en häst. (Jag vill dock hävda att det är ett epitet som inte lämnar en.) I stallet där jag tidigare hade mina hästar, nere i Laholm i Halland, fanns Lasse. Lasse och hans fru Ingela var två av ägarna av stallet, tillsammans med deras dotter. Som hästtjej och dessutom växande barn och tonåring, som jag var under tiden jag höll till i det stallet, kommer ofta en stor hunger. För mig personligen fanns det inget stopp och jag tryckte morötter, äpplen, kakor och ja – du gissade det – sockerbitar både innan och efter ridpassen. När jag säger trycker så menar jag det verkligen. Min mage verkade bottenlös och kroppen krävde energi. Lasse var inte sällan snabb med att kommentera när stora delar av innehållet i sockerpaketen spårlöst försvunnit från den lilla köksdelen i stallet. En jul gav han mig ett fyrkantigt litet paket, levererat tillsammans med en okynnig min. Det var första gången som jag fick ett sockerpaket från honom, men långt ifrån den sista. Under alla kommande år var det vår givna julklapp till varandra. Jag fick ett av honom, han fick ett av mig.
För att förstå betydelsen av detta paket ytterligare behöver jag berätta om två förluster. Den första handlar om min pappa som avled i cancer 2009. Jag skulle samma år fylla 21, och valde att lämna Kalmar där jag studerade för att åka hem till mamma den sommaren. Med kom hästen, som hämtades av Lasse och Ingela. Hela sommaren var Lasse där för mig. Inte genom att sitta och prata, utan genom att bara vara där i vardagen. Ta med ut mig i skogen för att leta svamp eller annat som fick tankarna att skingras för en stund. I dag kan jag se tillbaka och inse att han faktiskt alltid var där under tuffa tider och fick de där mörkgrå molnen att spricka upp. Ibland genom att vara lika rapp i käften som jag själv, ibland med en vattenslang och ett busigt leende väntande när jag kom till stallet, ibland med kunskap om djur och natur. För det var något han brann för – djur och natur. Han tog hand om skadat vilt och visste allt värt att veta om naturen. Jag skriver ”tog” och ”visste”, för den andra förlusten är den av Lasse, som lämnade oss tidigare detta år.
Den senaste tiden har jag tänkt extra mycket på betydelsen av triviala och vardagliga saker. Både som händer mig och som jag har förmånen att observera. Som sker vänner och familj mellan, eller främlingar. Jag är medveten om att många ser omvärlden som cement som hårdnar lite mer för varje dag som går. Hur samhället verkar sluta sig av rädsla, i ett försök att skydda sig själv och de nära. Ändå kan jag inte låta bli att undra om det inte är dessa vardagliga saker som – delvis – trotsar den trend och det tankesätt många tycks besitta. För jag kan inte låta bli att le när någon reser sig från bussätet till förmån för en annan människa som behöver det mer. Eller när någon böjer sig ner och sedan tar ett par löpsteg för att hinna i kapp någon som tappat sin handske.
Helt ärligt anser jag att vi har något unikt här ute på öarna. Jag talar som en som bott både på flera ställen i Sverige och i USA. Det är en hjälpsam, vänlig och familjär känsla som jag inte upplevt tidigare. Hur man hälsar på de man passerar under promenaden, eller erbjuds skjuts när bussen varit sen och anslutningen missats. Dessa, till synes, små saker kan vara det som gör hela dagen för en annan individ. Kanske är ditt ”Hej, vilken blåsig dag vi har.”, den enda konversation din granne får uppleva just denna dag. Vips, en spricka i det grå molnet. Kanske gör de där extra löpstegen och den återlämnade handsken att sista biten hem inte behöver innebära stelfrusna fingrar. Igen, det grå molnet förändras.
Och vet du vad det bästa med allt det här är? Att du har alla – och jag menar verkligen ALLA – möjligheter till att bidra till att vara någons ljusa punkt. Och vem vet. Kanske blir det en ljuspunkt lika långvarig som det inslagna paket snabbitsocker jag har i mitt skafferi. Ett internskämt som blev till en tradition och som nu förvandlats till ett kärt minne.
Martina Royy
Här kan du läsa mer om Martina Royy
