Krönika
Låssmeden Angelica Carlsson: God våldsam jul!
2024-12-22
God våldsam jul, har jag nog aldrig hälsat till någon någonsin.
Ändå är det verkligheten för tusentals människor under just julen.
Våldet kan komma i alla olika skepnader och genom olika uttryck, närsomhelst varsomhelst men oftast inom hemmets fyra väggar.
Likt berättelsen ”En Julsaga” så hemsöks jag inför årets jul av tre julandar.
Gångna jularnas ande, nuvarande juls ande och kommande juls ande.
Det handlar dock inte, som i berättelsen, om att jag behöver bättra mig, utan snarare om att livet blir bättre.
Det finns en fortsättning efter våldet, för den som tar sig loss.
Gångna jularnas ande visar för mitt inre hur en ledsen, ensam Angelica sitter vid köksbordet i ”vårt” gemensamma hem.
Jag sitter där vid köksbordet medan det skramlas, viskas och skyndas bort från mig på självaste julafton.
Trots att jag sitter där, vid köksbordet, i ett rum som är både vardagsrum, kök och hall, fullt synlig, uppenbart ledsen och ensammast i världen, med en klump i magen, lämnas jag ensam.
För första gången på sju år får jag inte följa med för att fira julafton med barnen
För att du valt att lämna mig.
Både TV och samtliga lampor släcks innan du föser ut barnen och slår hårt igen ytterdörren för att lämna mig där, ensam i mörkret, på julafton.
Jag ryser vid tanken, såhär i efterhand, det är ett så uppenbart medvetet utövande av kontroll, förtryck och psykiskt våld att inga ord kan beskriva hur många bitar som går sönder inuti mig.
Huset ligger öde och tyst.
TV:n är tyst.
Barnens skratt och prat har tystnat och följt med ut genom ytterdörren.
Jag hör deras frågor med oroliga röster utanför ytterdörren när den slagits igen ”Ska inte Angelica med på julafton?”.
Där sitter jag kvar. Ensam, med ekot av det sista jag hör barnen säga.
Medan tårarna strömmar ned för mina kinder.
Nuvarande Julens ande är raka motsatsen och visar upp den varma kärleksfulla jul som jag haft i två, snart tre, år tillsammans med min fantastiska sambo och våra familjer, djur inkluderat.
För mitt minne spelas de två tidigare jularna upp, som jag delat med min nuvarande sambo vid min sida.
Båda jularna otroligt lika varandra, för tradition och tydliga rutiner får mig att må bra och känna mig trygg.
Vi vaknar upp hos mina föräldrar.
Vi äter gröt.
Vi ser på Kalle Anka.
Vi äter en sen jullunch.
Vi avslutar med att byta julklappar och prata om gårdagens uppesittarbingo.
Sedan tar vi vår packning, våra hundar och åker hem.
Därefter är det besök hos bonusbarnet och hennes mamma.
Där väntar både bonusdottern, hennes mamma, mormor och hela min sambos familj.
Mer mat och mer julklappar.
Vi avslutar julaftonskvällen efter julklapparna och beger oss på en promenad hem i mörkret.
Kommande Julens ande visar årets jul som förbestämt kommer vara hemma hos mina föräldrar.
Samma välbekanta procedur som tidigare år, med undantag för att vi stannar kvar tills dagen efter julafton innan vi åker hem.
Vi bestämde det då bonusdotterns kusiner kommer för att fira tillsammans med henne och hennes mamma.
Den här julaftonen låter vi därför bilens hjul stå stilla på mina föräldrars uppfart till juldagen.
I stället för att vakna ur en dröm där jag bestämmer mig för att bättra mig likt berättelsen ”En Julsaga” påminns jag om varför jag viger så otroligt många timmar ideellt åt att göra skillnad.
Det hjälper min julfrid att veta att jag klarade mig, jag gick vidare, allt blev inte bättre eller lättare, mycket har tagits ifrån mig. Men jag har det bättre än någonsin, för att våldet tog slut.
Jag hade turen att bli lämnad, men inte ens det blev smärtfritt eller utan komplikationer, men det värsta som hänt just då blev det bästa som hänt just nu.
På toppen av min julklappslista står:
Att du som är våldsutsatt får modet att berätta och hjälpen att lämna.
Med mina varmaste omtankar och önskan om en riktigt fridfull och trygg jul
Angelica
Här kan du läsa mer om Angelica.
