Nu stöps det ljus på hembygdsgården
Gång på gång går deltagarna runt smältkaret och doppar sina ljus och sakta men säkert växer de fram.
2024-11-11
Text: Helén Bjurberg
I över tjugo år har det erbjudits ljusstöparkurser på hembygdsgården i Färentuna. MälaröNytt var med när årets kursomgång inleddes.
Utanför virvlar höstlöven i den kalla novemberdagen. Julstämningen lyser med sin frånvaro. Men inne i huvudbyggnaden på hembygdsgården i Färentuna förbereds det för jul. Idag har åtta kursdeltagare i blandade åldrar mellan 10 och dryga 80 samlats för att stöpa ljus tillsammans.
Ann-Marie Fröjd, Ann-Christin Forslöf och Anna-Lena Glaad är de tre kursledare som håller i ljusstöparkursen den här dagen. Ann-Marie börjar med att visa kursdeltagarna hur de ska binda upp vekgarnet på sina pinnar. Knuten måste hålla för ljusen, när de blir tunga.
– Råbandsknop är bra, tipsar hon och deltagarna sätter igång och knyter.
Det tar tid. 40 centimeter långa trådar, tre eller fyra på varje pinne och åtta pinnar var är lagom för en ljusstöpning på fyra timmar, berättar Ann-Marie och alla lyssnar och gör efter. Några av dem som stöpt förut vågar sig på grenljus, där flera trådar förenas i en. Flera av deltagarna gör också ljus i form av granar. Men för de flesta är det överkurs.
Två granljus på väg att doppas i smältkaret.
När alla pinnar är färdigträdda tar Ann-Marie deltagarna vidare till nästa moment som är att förbereda vekarna genom att låta dem ligga en stund i ljubadet. Ungefär en minut blir lagom länge, sedan är det dags att börja stöpa, det vill säga doppa ljusvekarna om och om igen i smältkaret tills ljusen blivit tjocka nog.
– Man måste doppa fort, säger hon och visar hur snabbt man ska göra för att lagret av stearin och parafin ska fylla på ljusen och inte smälta ner dem igen.
Sällskapet går runt smältkaret under stor koncentration och doppar sina ljus, gång på gång, och sakta växer de fram framför ögonen på sina skapare. Någon gång går knuten upp och ett ljus faller sakta ner i det varma vätskan. Det ljuset är förlorat.
– Sånt händer, tröstar Ann-Marie.
Mellan varje varv hänger ljusen och stelnar.
Ljusmassan ska hålla 70 grader och behöver fyllas på vartefter ljusen drar till sig mer. Den uppgiften sköter Anna-Lena Glaad. Det blir många påfyllningar under en kursdag.
Efter halva tiden är det dags att ta paus. Doften av kaffe sprider sig från köket ut till storstugan och det börjar kurra i magarna på deltagarna. Ann-Marie har dukat upp kaffe, smörgåsar och pålägg och Anna-Lena har bakat en rabarberkaka. Alla äter med god aptit. Det tar energi att stöpa. Men snart lockar ljusen tillbaka alla till storstugan igen.
Ett sjuarmat ljus växer fram.
Efter nästan fyra timmar exakt är alla ljusen klara och de ska vägas och betalas. Förutom medlemsavgiften till hembygdsgården på några hundralappar betalar deltagarna 15 kronor hektot för ljusen. Har man inte tappat alltför många ljus i smältkaret under resans gång har man drygt ett tjugotal ljus att ta hem och njuta av i vintermörkret.
Ett färdigt granljus.
