Krönika
Jag är en bloomer, inte en boomer
Foto: Nelly Lindenstrand
Text: Anna Voltaire
Igår fick jag in en jackpot, det infaller med tjugosju års mellanrum ungefär. Jag satt och väntade på meddelandet från Börshuset om vem som fått Nobelpriset i litteratur. Det är ganska spännande trots att jag inte ofta gissat rätt eller ens vetat vem personen de utsett är eller var. Särskilt inte när de bestämt sig för att utse en poet som vinnare. Jag har nämligen noll intresse – och här citerar jag Jan Guillou - för obegriplig litteratur. För att ge ett exempel på vad jag menar ska ni här få se.
Det där, mina vänner är en dikt av Katarina Frostensson, hon som har en koppling till akademin, ni vet. När man analyserar den blir man först förvirrad. Och sedan rädd. För att slutligen landa i … att hon inte kan ha det lätt.
Men nu känner jag att jag tappat tråden, så jag rättar in mig i mitt eget led.
Igår tillkännagavs i alla fall att Han Kang fått nobelpriset i litteratur. Till min stora förvåning och glädje vet jag vem det är, även om jag inte gissat rätt i år heller. Jag läser i MälaröNytt, den här fantastiska nya lokaltidningen ni vet, att Ekerö bibliotek, som jag för övrigt älskar, inte heller såg Han Kang komma.
Det visste jag redan. De sålde nämligen ut hennes bok nyligen, makulerad, för fem kronor, så nu har de fullt sjå med att köpa in densamma igen! Hur jag vet detta? Jo, det är här min jackpot kommer in. För här sitter jag med det makulerade exet av ”Vegetarianen” högt upp i min bokhög.
Utgallrad litteratur som nu är eftertraktad.
Jag är så i takt med tiden alltså! Och det ska jag påminna mina barn om när de klagar på hur jag skriver sms med ett finger och att jag inte förstår deras förkortningar.
I eftersnacket till utannonseringen får jag också höra att Han Kang inte väntats få detta nobla pris för att hon är för ung! Jag kollar hur gammal hon är och hör och häpna, vi är jämnåriga! Jag bara älskar det, för i princip alla andra sammanhang senaste tiden finner jag att jag är på andra sidan liksom, med ena foten på väg mot graven. Men när det gäller Nobelpriset är jag då inte alls gammal.
Då slår det mig plötsligt att jag faktiskt kan ha chansen, till inte bara ett utan till och med tre av Nobelprisen. Freds-, medicin-, och litteraturpriset! Jo, det är sant! Har man, som jag, sex barn och lyckats undvika att starta krig med någon (en del grannar kanske inte håller med här) måste ju fredspriset vara nära. Dessutom är jag läkare, som för tillfället faktiskt också forskar. Och så skriver jag briljanta böcker, så då måste ju mina chanser vara enorma!
Jag går in i den här helgen full av tillförsikt, jag behöver bara lösgöra lite mer tid för att hinna med innan jag fyller nittionio så jag kan få det där fantastiska priset och bli ekonomiskt oberoende.
Under tiden tänker jag umgås med mina äldre vänner, väv- och stickentusiaster, för de lär mig fantastiska saker och en dag, då kan jag sy ihop alla mina kompetenser och rädda världen från allt! Det ni!
Ni tror det är senilsnören jag har på mig, men det är fel. Det är snillesnören, så ni vet!
Notera att krönikan representerar skribentens egna åsikter och reflektioner, vilka inte nödvändigtvis behöver överensstämma med MälaröNytts.
