Fråga psykologen
Dagens läsarfråga är från en mormor/farmor som inte orkar med sina ouppfostrade barnbarn. Foto: Pexels
“Jag orkar inte med mina ouppfostrade barn”
2024-01-13
Psykolog Malin Rikardsdotter Ahlin, även kallad Psykolog-Malin, svarar på frågor om relationer, familjeliv, beteendeförändringar, arbetsliv och annat. Malin är legitimerad psykolog med mottagning i Jungfrusund. Mejla era frågor till redaktionen@malaronytt.com och märk mejlet ”Fråga psykologen”
Veckans fråga
Hej Malin!
Jag är en före detta förskollärare som har två egna barn och fyra barnbarn, som jag älskar över allt annat. Problemet är att jag håller på att bli galen på hur mina barn uppfostrar sina barn. Eller ska jag kanske säga låter bli att uppfostra dem. De låter barnen styra och ställa precis som de vill, och säger aldrig ifrån, vilket jag anser är nödvändigt när man uppfostrar barn. Resultatet av deras slappa föräldraskap blir att barnen blir odrägliga att ha omkring sig, de gapar och skriker och flyger runt, helt utan respekt för andra människor. När jag försöker ta upp det här med mina barn får jag bara tillbaka sura miner och kommentarer om att jag är gammaldags. Nu börjar våra olika åsikter tära på våra relationer och jag sitter barnvakt allt mer sällan för att jag helt enkelt inte orkar med de ouppfostrade barnbarnen. Hur ska vi komma till rätta med problemet? Har du några förslag?
Tack för en bra sida!
Ulrika
Malin Rikardsdotter Ahlin. Foto: Privat.
Malin svarar:
Hej Ulrika!
Tack för din fråga! Den är av rättså knivig karaktär, tänker jag.
Det främsta resultatet av situationen är att du sitter barnvakt allt mer sällan. Utan förändring så kommer detta att fortgå. Det låter som att du inte vill det. Om vi utgår ifrån att även dina barn vill att du skall umgås mer med deras barn kan ni behöva sätta er ned och diskutera saken.
Barnuppfostran är en fråga som ofta provocerar föräldrar. Av din beskrivning av dina barns reaktion kan man anta att de blev provocerade när du tog upp det. Om du har den tanken i bakhuvudet och med alla medel försöker undvika att vara provokativ har ni ett bra utgångsläge. Du beskriver också att de inte har samma syn som du. Så, för att hjälpa dem att ta ditt perspektiv är mitt råd till dig att utgå från dina känslor, tankar och upplevelser. Dvs: använd jag-perspektiv. ”Jag blir stressad av att barnen skriker och jag behöver att de är mer stillsamma för att jag skall kunna vara barnvakt” exempelvis.
Du har lång erfarenhet både av egna barn och andras genom ditt jobb. Ibland kan barnuppfostran svänga lite över generationerna. Om man själv blev uppfostrad med fasthet och tydlighet kanske man vill vara mjukare och lösare i kanterna med sina egna barn. Barn är egocentriska när de är små och socialisering är en del av uppfostran som är jätteviktig för att barnen ska förstå etik och moral och kunna passa in i barnomsorg, skola, kunna få vänner och så småningom passa in som vuxna. Du är jätteviktig i det sammanhanget. Kanske kan en utgångspunkt vara att prata med dina barn om den uppfostran du gav dem och vad de kände inför den? Ni kan nog med lyhördhet och sunt förnuft hitta fram till varandra i detta både du dina barn och dina barnbarn.
Om dina barn inte vill ändra på sin föräldrastil kanske det finns andra förändringar som du kan föreslå. Du skriver om att du har fyra barnbarn och ofta är det ju så att barn triggar varandra att bli mer uppspelta. Kan det kanske gå bättre om du är barnvakt åt ett barnbarn i taget?
Går det att välja extra lugna aktiviteter när ni träffas? Skulle det kanske t.o.m. gå att införa specialregler för när de är med dig? ”Det är roligt att du har så mycket energi att du vill springa omkring men hemma hos mig vill jag att du går.” eller liknande.
Det kan nog krävas att du är extra finkänslig och anstränger dig mer än vanligt för att inte provocera för om ni får till en förändring har ni allihop så mycket att vinna.
Jag önskar dig lycka till och att du och dina barnbarn får mycket tid tillsammans!
Med vänliga hälsningar
Malin
