Fråga psykologen
Jag och barnens pappa har olika syn på barnuppfostran - behöver vi enas kring ett sätt?
Dagens fråga handlar om hur en mamma och en pappa har olika syn på sin föräldraroll. Foto: Pexels
2024-11-04
Psykolog Malin Rikardsdotter Ahlin, även kallad Psykolog-Malin, svarar på frågor om relationer, familjeliv, beteendeförändringar, arbetsliv och annat. Malin är legitimerad psykolog med mottagning i Jungfrusund. Mejla era frågor till redaktionen@malaronytt.com och märk mejlet ”Fråga psykologen”
Vi uppfostrar barnen olika
Jag och min man har helt olika syn på hur vi ska "uppfostra" våra barn. Han är ganska hård och auktoritär, och jag är rädd att det ska påverka deras självkänsla och relation till vuxna i stort. Han i sin tur tycker att jag är för mesig och att jag förstör för honom när han försöker sätta gränser? Ligger det något i våra farhågor? Behöver vi enas kring ett sätt och vilket sätt är i så fall rätt?
Hälsningar
Orolig mamma
Malin Rikardsdotter Ahlin. Foto: Privat.
Malin svarar:
Hej Orolig mamma!
Att ha en annan föräldrastil än sin partner är oerhört vanligt och det i sig behöver inte nödvändigtvis vara dåligt. Föräldrar är olika och det är förstås även barn. Det allra bästa är när föräldrarna kan anpassa sin stil efter situationen och barnen och vara bestämd och auktoritär när det krävs, som exempelvis i en farlig situation där man behöver hindra sitt barn från att skadas - och mjukare i en stund då till exempel en förtvivlad tonåring öppnar upp sig om något som känns tufft.
Om föräldrarnas synsätt är allt för olika kan man behöva komma överens om var de gemensamma gränserna går. Att underminera varandra blir inte bra och det blir det inte heller om en förälder kör över den andra. Men har man en samsyn vad gäller gränser kan man få frihet inom sin egen föräldrastil.
Som KBT-psykolog arbetar jag efter synsättet att ett beteende påverkas av vilken konsekvens det får. Är konsekvenserna positiva ökar beteendet i liknande situationer. Är konsekvenserna negativa så minskar det. Det är viktigt att tänka på att en konsekvens i sig varken är positivt eller negativt laddad. Det betyder bara att något kommer ut av något annat och vad som uppfattas som positivt respektive negativt är individuellt. Att bli erbjuden en skål solmogna jordgubbar med vaniljglass är positivt för den som älskar jordgubbar men negativt för den som är allergisk. Det är heller inte bara tillförsel av något bra som är en positiv konsekvens. Även att bli av med något dåligt kan vara en positiv konsekvens. Som att slippa ångest exempelvis.
När ni är överens om var gränserna går och vilket beteende ni vill ha från barnen (ställa in disk i diskmaskinen, använda positivt självprat, komma i tid, använda cykelhjälm och så vidare) så får ni ta reda på vad barnet ser som positiva konsekvenser och ge det när önskat beteende görs. En bekant till mig ställde till exempel in lördagsgodiset i diskmaskinen – så när barnen ställde in disken fick de sitt godis som en överraskning. Hennes barn tycker om både godis och överraskningar, så det fungerade bra för att öka beteendet ”ställa disk i diskmaskinen”.
Jag hoppas mina tankar kan hjälpa lite på traven. Hade det funnits ett enda rätt sätt att guida sina barn genom livet på så hade alla vetat vilket det var, men det enda entydiga svar jag kan ge om hur ett ”rätt” föräldraskap ska vara, är att barn mår bra av att vuxna är konsekventa. Att kunna förutse vad som skall hända om man gör en viss sak är skönt och att lära sig att vuxna är förutsägbara på detta sätt kan påverka relationen till vuxna i stort. Från mitt perspektiv är ett föräldraskap tillräckligt rätt när man visar sina barn att man älskar dem och är lyhörd för vilka behov de och den övriga i familjen har och att man gör sitt bästa utifrån det.
Lycka till!
Malin
