Krönika

Fångad på en ö

Foto: Nelly Lindenstrand

Notera att krönikan representerar skribentens egna åsikter och reflektioner, vilka inte nödvändigtvis behöver överensstämma med MälaröNytts.

Text: Anna Voltaire

De här senaste dagarna har jag haft crusoefeeling. Det kanske är lite överdrivet, men att vara fast på en ö kan ge den känslan även om jag vet att jag inte är ensam här.

Det har funnits dagar när jag tyckt att vi kunde såga loss oss från ”fastlandet” helt och klara oss själva i vår kommun. Jag har till och med tänkt att jag kunde utropa mig till härskare över Mälaröarna. Jag har nämligen inte alltid varit nöjd med styret här, oberoende av partifärg. Och kungen kan väl bo i stan, om det blir för mycket för honom med ytterligare en statschef.

Men så ångrar jag mig, för nu är det ju tyvärr så att vi inte klarar oss helt själva här ute. Även om mycket finns och man kan handla online kan man behöva besöka andra ställen som en sportbutik, en cykelaffär, en möbelbutik, då och då. Några av oss arbetar inte heller på Ekerö och behöver då kunna ta oss till via Nockebybron till Bromma och kanske vidare. Själv tar jag färjan till Slagsta för att komma till mitt jobb. På jourtid när färjan slutat gå då blir det omvägen över stan och om bron då är trasig … ja, då får jag sova i bilen. Om jag ändå kommer över den första bron så väntar nästa. Och hur var det nu? Skulle de inte vänta med att riva den gamla Tappströmsbron tills man var ett hundra procent säker på att nya fungerade felfritt?

Vi är sannerligen trafikutmanade i den här kommunen. Kort sagt, vår trafiksituation är helt galen. Köer, byggnationer, färjor som är överfulla, färjor som går sönder, går med kvartstrafik på sommaren fast många faktiskt arbetar då med. Och nu ska vi kanske inte grotta i det som varit men är det inte outgrundligt märkligt att bygga två filer bort från vår fina kommun och bara en hem? Det är som om man inte vill att vi ska återvända!

Jag har en syssling som arbetar med betong. Under en trevlig middag i södra Frankrike för några år sedan, ni vet innan pandemin, när det skulle borras på Lovön, då fick jag veta att upphandlingen av borrningen i berget vunnits av en italiensk firma. Ni vet säkert detta redan. Lägsta budet vann. Det hela slutade med att han fick lön i nio veckor utan att lyfta ett finger för italienska bergsborrar är inte van vid svensk granit.

Är det bara jag som får känslan av att inte vägarbetena eller infrastrukturen tas riktigt seriöst? Fast det påverkar ens liv på ett mätbart sätt när pendlingstiderna blir långa. Det ökar till och med antalet skilsmässor har jag hört!

Vart vill jag komma? Hem. Och till jobbet. Inom en rimlig tid. Och hur svårt ska det vara? Om broar öppnas och fastnar så har man beställt en undermålig bro. Om bron upprepat fastnar i öppet läge, sluta öppna bron! Enstaka segelbåtar och annat kan inte ha företräde framför alla oss som bor här och redan är ”trafik- och köutmanade”.

Och jag vet, jag vet, man kan inte ha en gratisfärja när det finns en landförbindelse … men om det ska fortsätta så här, då tycker jag vi river broarna.